Ett liv har tagit slut

Det är med viss tvekan som jag skriver det här - mycket har hänt sedan sist och jag har mer än en gång varit på väg att skriva ett inlägg men det har inte blivit av. Jag har tränat sedan mitten på april, såväl löpning som simning och cykling även om cyklingen har blivit lite halvhjärtad jämfört med förra året. Det som har upptagit mycket av min tid och mina tankar har varit min pappa som blev diagnosticerad med cancer i matstrupen strax före jul. Han dog förra söndagen och just nu är det mycket som som känns som ett liv i vakuum och samtidigt är det expressfart runt omkring. I familjen har vi arbetet med begravningen som hjälper oss men efteråt?

Jag ska genomföra min Tjejklassiker för aldrig att jag kommer glömma den stolta blicken som jag fick av pappa när jag genomfört Tjejvasan och vad imponerad (eller förundrad?) han var när jag berättade om mitt tilltag med Tjejklassikern. Det kommer hjälpa mig den närmaste tiden.

Jag vill passa på och framföra mitt hjärtinnerligaste tack till den fantastiska personalen på ASIH och Stockholms Sjukhem - tack vare er så fick pappa ett värdigt slut.